LÅNGT
Idag har jag vare till Ursviken för att hämta nå dörrgrejs åt pappa som bygger om köket.
Jag tänkte smart. Tänkte att det går ju absolut snabbast om jag tar den snabbaste vägen. (Hur smart är inte de???) Sagt och gjort. Jag körde me musiken i högsta hugg och sjöng med och svängde i en sväng och svängde i en till tills jag hamnade nånstans där jag förstod att jag inte skulle vara. Så jag ringde såklart Katarina (vem annars?) Hon förklarade hur jag skulle köra. Sen kom jag på mig själv att JAMEN DÄR ÄR JU VÄGEN! (Jag körde inte i gräset om ni tror de). Jag svängde in på VÄGENS VÄG och insåg att de stod falmark på en skylt. Då ekade en ringklocka och jag ringde Katta igen. Hon förklarade att man bara ska köra rakt fram hela tiden tills man kommer till Bure. (Sen ska man svänga på efyran och in mot skelleftehamn tills man hamnar i ursviken). Jag vill bara berätta att denna väg som jag nu var vilse på har jag kört TUSEN gånger för några år sen. Jag körde iaf vidare. Rakt fram som Katta sa. Tills jag kom till en återvändsgränd. Och det var DÄR det slog mig att detta är inte opinsamt. Så jag vände. Och samtidigt ringde jag Katarina igen. Det höll på bli kaos alltså. När jag då var ute på skellefteåvägen igen insåg jag att jag bara råkat svänga in en sväng för tidigt. Och att den där "falmarksvägen" som jag körde på innan var helt rätt. Så jag körde vidare. Helt problemfritt. Tills jag nästan var framme. Där på den där vägen i örviken (ni som vet) var det ombygge. Jag tänkte NEJ FAN JA HATAR SÅNT (för jag göör de, jag blir så osäker på vart jag ska köra). Men jag tänkte att nu måste jag vara modig, annat går ju inte. Så jag andades och körde. De gick bra. Sen kom de ett till ombygge. Me konstiga uppstickande saker som jag förmodligen skulle köra sagta på. Det kom jag då på efter jag hade kört över dom. Sedan kom nästa utmaning. Framför mig (detta var bara en enda väg, alltså den andra sidan var avspärrad med koner) såg jag en lastbil. Jag körde alltså på fel sida (fast de fanns ingen annan sida) och mot mig kom en lastbil med ett hel kö av bilar PLUS en till lastbil. Jag fick PANIK. Så jag körde helt enkelt emellan två koner och ställde mig snett. Kunde inte backa bak för då skulle jag helt enkelt backat in i massa saker. Men lastbilen fick sig förbi. Mktmkt sagta. Den stirrade nåså fruktasnsvärt. Mannen I lastbilen alltså. Sen kom följetåget. Allihopa me samma konstiga stirr rakt på mig. Jag skämdes faktiskt inte äns. Jag tror jag var för förkskräckt. När dom äntligen kört förbi skyndade jag mig att sicksacka mig ur. Sedan körde ja JÄRNET för att hinna förbi innan jag fick möte igen. Självklart var det då fler såna där uppbulingar på vägen som jag SKUTTADE över. Tillslut var jag framme. Hämtade upp grejerna och körde hem igen. På hemvägen klarade jag mig smärtfritt förutom då jag svängde in på en sväng för tidigt. Men det hann jag inse innan jag körde 1 mil. Så de gick riktigt bra faktiskt! Nu ska jag träna pilates! HEJHOPP!
Jag tänkte smart. Tänkte att det går ju absolut snabbast om jag tar den snabbaste vägen. (Hur smart är inte de???) Sagt och gjort. Jag körde me musiken i högsta hugg och sjöng med och svängde i en sväng och svängde i en till tills jag hamnade nånstans där jag förstod att jag inte skulle vara. Så jag ringde såklart Katarina (vem annars?) Hon förklarade hur jag skulle köra. Sen kom jag på mig själv att JAMEN DÄR ÄR JU VÄGEN! (Jag körde inte i gräset om ni tror de). Jag svängde in på VÄGENS VÄG och insåg att de stod falmark på en skylt. Då ekade en ringklocka och jag ringde Katta igen. Hon förklarade att man bara ska köra rakt fram hela tiden tills man kommer till Bure. (Sen ska man svänga på efyran och in mot skelleftehamn tills man hamnar i ursviken). Jag vill bara berätta att denna väg som jag nu var vilse på har jag kört TUSEN gånger för några år sen. Jag körde iaf vidare. Rakt fram som Katta sa. Tills jag kom till en återvändsgränd. Och det var DÄR det slog mig att detta är inte opinsamt. Så jag vände. Och samtidigt ringde jag Katarina igen. Det höll på bli kaos alltså. När jag då var ute på skellefteåvägen igen insåg jag att jag bara råkat svänga in en sväng för tidigt. Och att den där "falmarksvägen" som jag körde på innan var helt rätt. Så jag körde vidare. Helt problemfritt. Tills jag nästan var framme. Där på den där vägen i örviken (ni som vet) var det ombygge. Jag tänkte NEJ FAN JA HATAR SÅNT (för jag göör de, jag blir så osäker på vart jag ska köra). Men jag tänkte att nu måste jag vara modig, annat går ju inte. Så jag andades och körde. De gick bra. Sen kom de ett till ombygge. Me konstiga uppstickande saker som jag förmodligen skulle köra sagta på. Det kom jag då på efter jag hade kört över dom. Sedan kom nästa utmaning. Framför mig (detta var bara en enda väg, alltså den andra sidan var avspärrad med koner) såg jag en lastbil. Jag körde alltså på fel sida (fast de fanns ingen annan sida) och mot mig kom en lastbil med ett hel kö av bilar PLUS en till lastbil. Jag fick PANIK. Så jag körde helt enkelt emellan två koner och ställde mig snett. Kunde inte backa bak för då skulle jag helt enkelt backat in i massa saker. Men lastbilen fick sig förbi. Mktmkt sagta. Den stirrade nåså fruktasnsvärt. Mannen I lastbilen alltså. Sen kom följetåget. Allihopa me samma konstiga stirr rakt på mig. Jag skämdes faktiskt inte äns. Jag tror jag var för förkskräckt. När dom äntligen kört förbi skyndade jag mig att sicksacka mig ur. Sedan körde ja JÄRNET för att hinna förbi innan jag fick möte igen. Självklart var det då fler såna där uppbulingar på vägen som jag SKUTTADE över. Tillslut var jag framme. Hämtade upp grejerna och körde hem igen. På hemvägen klarade jag mig smärtfritt förutom då jag svängde in på en sväng för tidigt. Men det hann jag inse innan jag körde 1 mil. Så de gick riktigt bra faktiskt! Nu ska jag träna pilates! HEJHOPP!
Kommentarer
Trackback
