Anna

Denna helg (och typ denna måndag också) har mest bestått av fysiska saker.
Jag valde bort den planerade festen för att umgås med mina fina vänner. Ätit, spelat fotboll, brännboll, åkt inlines, sett på koutsläpp (om det nu är fysiskt), fått min första gädda (det är typ mest fysiskt av allt) och promenerat och kramats. Hårt.

Trots att jag sysselsatt mig upp till tårna har mina tankar arbetat mest.
Och mitt under min promenad idag då tankeverksamheten var som störst insåg jag.
Jag fick stanna upp och stå och titta över den finaste utsikten. Vatten och himmel och träd. Och moln. Och sol. Allt som alla människor kan se när som helst. Och får leva bland. Men som man oftast är för van för att titta en extra gång på.
Och oj vad jag tänkte. Jag tänkte så mycket att en tanke kom in i den andra.
På vad som kan hända.
Och hur mycket man inte vet.
Och hur viktigt det är att man vet vilka underbara människor man har omkring sig.
Och att dom underbara människorna vet hur viktiga dom är.
Och hur viktigt det är att verkligen ha människor omkring sig.
Och hur fruktansvärt viktigt det är att inte glömma bort att visa.
Att man finns där.
Att man tycker om.
Att man älskar.
Att visa vad som helst.
Och inte ta allt förgivet.
Och jag är så jävla tacksam över det jag har.



Jag tänker så fruktansvärt mkt på er. På dig min gamle vän!