Anna

Nu har jag fått min dos av Skellefteås uteliv.
Och den lilla dosen kommer jag nog kunna leva på resten av mitt liv. (Jag överdriver bara lite).
Det kan ju bero på att alla människor man känner till befinner sig på annan ort, alternativt annat land. Så.
Jag såg ju många människor men dom flesta var helt okända ansikten. Förutom några få.
Det var på balzac alltså.
Sedan drog vi på pinkerton (som har bytt namn egentligen, jag vet). Där var det fullrulle potatisbulle. Livemusik och massa gamla människor som dansade. Där var det drag och mkt, mkt trevligare än balzac. Jag tror att jag såg en kändis men chansen är också väldigt stor att jag inte alls gjorde det, eftersom jag egentligen inte vet hur han ser ut. (Ove i Nocturnal rites).
Men det höll sig ändå inte.
Som vi sa igår "när man känner hur hungrig man är och när man skulle kunna göra vad som helst för att få fara på max istället så har man helt enkelt hur tråkigt som helst".

Så max var som sagt kvällens höjdpunkt (förutom det roliga spelet vi spelade hos sofia).
Jag beställde ett buremål.
När jag skulle ta min första tugga insåg jag att jag inte såg en endaste skymt av gurksalladen.
Jag såg bara vanlig dressing och konstaterade då att jag fått fel burgare.
Jag blev riktigt besviken för jag var verkligen inte sugen på nåt orginalmål eller maxmål. 
Så jag gjorde nåt som jag aldrig brukar våga.
Jag tog mod till mig och gick tillbaka och sa så snällt jag kunde "alltså ursäkta men jag tror att jag har fått fel hamburgare". Killen i kassan tog emot den och gick för att hämta en ny.
Sedan kom han tillbaka... med samma hamburgare. Den såg bara lite mer använd ut eftersom han öppnade den med sina FINGRAR och pekade längst in i burgaren och sa "ser du där, du har gurksalladen där inne så det är bara att käka". "jaha uuuursäkta, jamen Tacks å mkt" sa jag.
Sedan kände jag att hjärtat skönk.
Jag kan inte äta en hamburgare som nån stått och petat i flera gånger. Jag är bara sån. (den som nu tänker att dom som lagar hamburgarna också petar på dom har också väldigt rätt, skillnaden är bara att man inte får bevittna det själv. Och det man inte ser mår man inte dåligt av). 
Som tur var så orkade inte marie med mina barnsligheter så vi bytte, hihi. :)
Då testade jag äta en sån hära garlicburgare. Den var skitgod. Förutom att det inte var någon ost i.
Men då kom Marie, min räddare i nöden, återigen till undsättning så att jag skulle bli nöjd. Jag fick bre på hennes smältost på burgarn sen åt jag så fort så jag inte hann känna att jag blev väldigt mätt. (Precis som man ska göra alltså).
Sedan avslutade jag kvällen med att spilla ut endast två drickor.

Idag ska jag gå på långpromme me Gibbe. Gå förbi skyltsöndan och be till gudarna att ingen annan hund är ute. Jag är så ledsen eftersom jag verkligen har kommit till insikt att Gibson är några ton starkare än mig. Och kopplet.
(sist när våran grannes hund var på löpen slet Gibson sönder hela kopplet av ren kåthet).
Det som hände sen skulle jag faktiskt vilja ha på film. Kanske att jag skulle kunnat komma med i "sveriges hjältar" då.
Jag förhindrade nämligen att denna valphona (det var hennes första gång på löpen) blev med valpar.
Sättet jag gjorde det på skulle förmodligen vara snyggast om man tänker sig det i slowmotion.
Jag sprang för mitt liv  samtidigt som jag skrek " NAAEEEEJ GIIIBSSSON STAAAAAOONNNNNAAA!"
Min granne såg hemskt förvirrad ut och försökte, samtidigt som Gibbe förberedde sig för samlag, lyfta upp honan och då kom jag med min stora feta kropp (jackan får mig att framstå som en sån) och snörde mig med all kraft rakt på gibson så han landade på marken. Sedan låg jag där och flåsade och tänkte "tack gode gud att hon inte blev med barn. Då hade det ju kunnat ses som våldtäckt". Ja, för honhunden ville ju uppernbarligen inte alls. Hon flög ju i stort sett självmant upp i hennes husses armar.
Vi funderar på att ge honom en hormonspruta som räcker i åtta månader.
Han lider ju nämligen av det också. Blir stressad och uppljagad så fort någon av grannhundarna är på löpen.

Fast nu ligger han här breved mig och sover. Han är så oerhört fin och om jag kommer behandla mina barn på samma sätt som jag behandlar Gibson kommer dom förmodligen bli väldigt less. Så fort jag ser honom (då han är sitt lugna jag alltså) kan jag inte låta bli att krama om han, pussa han på pannan och säga "jag älskar dig min gibbelibbe".


Gibson öppnar sin julklapp förra julen. (Det var inte ett ben).


Nu äre dags att bege sig ut så man hinner få i sig den dagliga dosen av naturligt ljus. Eftersom jag har lämnat alla mina fina mössor i Umeå kommer det säkerligen hinna bli mörkt innan jag hittat en mössa som är tillåten att bära bland folk.

Hejdå. :)