Denna speciella man
som jag tycker så mycket om.
Nu när jag skriver man så menar jag en gammal-man. En far med barn lika gamla som mig själv och äldre.
Eftersom pappa jobbar med tv så har vi alltid haft flitigt med besök av vissa människor under åren.
Människor som vill ha lite råd och svänger förbi lite då och då för en liten fråga eller två. Oftast stannar de en stund och pratar om allt mellan himmel och jord i samma veva också, väldigt sociala människor alltså.
Skygga människor svänger helt enkelt inte förbi hemmet för att ställa en fråga. Nä, i dagens moderna samhälle kan man ju ringa och för att inte tala om mejla.
Hur som haver så har denna man kikat förbi lite då och då genom åren.
Imorse när mamma for på jobbet väckte hon mig och berättade att det skulle komma förbi någon och hämta en tavla någon gång under dagen.
När det sedan knackar på dörren och jag öppnar inser jag att det är denna man. Igen. Skillnaden från våra forna möten är att han nu inte är här för att diskutera tvapparater, nej nu är han här för att köpa tavlor.
Jag bjuder in han och genast inleder vi ett samtal om hundar, som sedan går över till tavlor. Som sedan går över till jobb, utbildningar...framtidsplaner. Hans jobb, presenter... lite jobb igen, ännu mer prat om hundar... En visningtur i huset. Mer prat om hundar. Samtalet flyter på så lätt att jag skulle kunna tänka mig att bli en riktigt kompis med denne man.
Innan han bestämmer sig för att gå härifrån hinner vi också bestämma att det bästa vore om han kom tillbaka lite senare idag och hämtade tavlan istället. Eftersom han också önskade få den inslagen och att jag inte riktigt kom ihåg priset på den (för att jag praktiskt taget sov då mamma berättade för mig imorse) så tyckte vi både det var den bästa lösningen.
Sen pratade vi lite till om hundar innan han gick.
Efter några timmar när mamma är hemma igen, kommer han tillbaka.
De sätter sig till och med ner i köket denna gång.
När de suttit och pratar om allt mellan himmel och jord åker han iväg, överväldigad av både tavlan och inslagningen av paketet.
Jag kan inte låta bli att le för mig själv för sådana där människor önskar jag att det fanns fler av. :)
Nu när jag skriver man så menar jag en gammal-man. En far med barn lika gamla som mig själv och äldre.
Eftersom pappa jobbar med tv så har vi alltid haft flitigt med besök av vissa människor under åren.
Människor som vill ha lite råd och svänger förbi lite då och då för en liten fråga eller två. Oftast stannar de en stund och pratar om allt mellan himmel och jord i samma veva också, väldigt sociala människor alltså.
Skygga människor svänger helt enkelt inte förbi hemmet för att ställa en fråga. Nä, i dagens moderna samhälle kan man ju ringa och för att inte tala om mejla.
Hur som haver så har denna man kikat förbi lite då och då genom åren.
Imorse när mamma for på jobbet väckte hon mig och berättade att det skulle komma förbi någon och hämta en tavla någon gång under dagen.
När det sedan knackar på dörren och jag öppnar inser jag att det är denna man. Igen. Skillnaden från våra forna möten är att han nu inte är här för att diskutera tvapparater, nej nu är han här för att köpa tavlor.
Jag bjuder in han och genast inleder vi ett samtal om hundar, som sedan går över till tavlor. Som sedan går över till jobb, utbildningar...framtidsplaner. Hans jobb, presenter... lite jobb igen, ännu mer prat om hundar... En visningtur i huset. Mer prat om hundar. Samtalet flyter på så lätt att jag skulle kunna tänka mig att bli en riktigt kompis med denne man.
Innan han bestämmer sig för att gå härifrån hinner vi också bestämma att det bästa vore om han kom tillbaka lite senare idag och hämtade tavlan istället. Eftersom han också önskade få den inslagen och att jag inte riktigt kom ihåg priset på den (för att jag praktiskt taget sov då mamma berättade för mig imorse) så tyckte vi både det var den bästa lösningen.
Sen pratade vi lite till om hundar innan han gick.
Efter några timmar när mamma är hemma igen, kommer han tillbaka.
De sätter sig till och med ner i köket denna gång.
När de suttit och pratar om allt mellan himmel och jord åker han iväg, överväldigad av både tavlan och inslagningen av paketet.
Jag kan inte låta bli att le för mig själv för sådana där människor önskar jag att det fanns fler av. :)
Kommentarer
Trackback
